måndag, 25 mars 2019
UNRIC logo - Svenska

FN på ditt språk

Bakgrund om MUL-länderna

 

Bakgrund

MUL-länderna (LDC-Countries Least Developed Countries) är världens fattigaste länder. De betecknas officiellt som "minst utvecklade" av FN:s generalförsamling, d.v.s. av världssamfundet i sin helhet, enligt ett antal överenskomna kriterier. Det finns för närvarande 48 stycken LDC-länder, med en sammanlagd befolkning på över 800 miljoner. I FN:s utvecklingsarbete får dessa länder särskild uppmärksamhet eftersom utvecklingsbehoven är ännu större i dessa länder än i andra utvecklingsländer.

Arbetet inleds

Satsningarna för att särskilt uppmärksamma jordens mest eftersatta länder började i mitten av 60-talet när UNCTAD (FN:s organ för analys och dialog om u-ländernas intressen inom handel och utveckling) precis hade bildats.

Vid UNCTAD:s första session 1964 gavs för första gången särskild uppmärksamhet till vad som då kallades "de mindre utvecklade" bland utvecklingsländerna och frågan har vunnit mark sedan dess. Den första resolutionen om ämnet antogs 1968 vid UNCTAD II (res. 24 (II)). En detaljerad beskrivning av situationen i dessa länder presenterades i rapporter gjorda av två expertgrupper 1969 och 1971, trots att det då inte fanns någon lista över vilka länder som räknades som mindre utvecklade länder (LDC-länder).

Man skall komma ihåg att ända till mitten av 60-talet ansågs alla utvecklingsländer vara likartade, med strukturen på handelsexporten som enda distinktion. Eftersom en sådan syn var alltför förenklad och bristfällig för att utveckla vissa politiska åtgärder började UNCTAD:s sekretariat undersöka vad som kom att kallas LDC-ländernas "typologi". UNCTAD:s arbete med identifikation och klassifikation med rekommendationer från Committee on Development Planning (CDP) ledde till att generalförsamlingen godkände listan över LDC-länder 1971. CDP beslöt att utgå från följande kriterier:

  • -bruttonationalprodukt (BNP) per capita på 100 dollar (US-dollar 1968) eller mindre
  • -produktionens del av landets totala BNP på 10% eller mindre
  • läskunnighet bland den vuxna befolkningen på 20% eller mindre

 

Den ursprungliga listan innehöll följande länder: Afghanistan, Benin, Bhutan, Botswana, Burundi, Etiopien, Guinea, Haiti, Den demokratiska republiken Laos, Lesotho, Malawi, Maldiverna, Mali, Nepal, Niger, Rwanda, Somalia, Sudan, Uganda, Den förenade republiken Tanzania, Tchad, Samoa och arabrepubliken Yemen, ÷vre Volta (nu Burkina Faso).

Sedan dess har följande länder kommit till på listan: Bangladesh, Centralafrikanska republiken, demokratiska Yemen och Gambia 1975, Cap Verde och Comorerna 1977, Guinea-Bissau 1981, Djibouti, Ekvatorialguinea, Sao Tome och Principe, Sierra Leone och Togo 1982, Vanuatu 1985, Kiribati, Mauretanien och Tuvalu 1986, Myanmar 1987, MoÁambique 1988, Liberia 1990, Kambodja, Madagaskar, Salomonöarna, Zaire och Zambia 1991, Eritrea och Angola 1994 och Senegal 2001. Botswana är det enda land som har lämnat listan över LDC-länder (1994).

Som ett resultat av listan över LDC-länder kunde UNCTAD påbörja ett mer inriktat arbete med särskilda åtgärder till förmån för LDC-länderna. Den första omfattande resolutionen om särskilda åtgärder för dessa länder antogs vid UNCTAD III 1972 (res. 62 (III)). Ytterligare en resolution antogs vid UNCTAD IV 1976 (res. 98 IV)). Den mellanstatliga gruppen för LDC-länder möttes för första gången 1975 och banade väg för vidareutvecklingen av särskilda åtgärder för dessa länder.
Under 1970-talet blev det uppenbart att LDC-länderna halkade allt längre efter, och t.o.m. gick bakåt i vissa fall.


Första LDC konferensen i Paris 1981

Som ett resultat av en resolution som antagits av FN:s generalförsamling, med utgångspunkt från en rekommendation av UNCTAD, hölls den första LDC-konferensen i Paris 1981 på inbjudan av Frankrikes regering. Vid konferensen antog det internationella samfundet enhälligt det omfattande nya handlingsprogrammet för 80-talets LDC-länder (The Substantial New Programme of Action SNPA-programmet). Programmet innehöll riktlinjer för LDC-länderna själva. Dessa skulle sedan kompletteras av internationella stödåtgärder. Trots stora politiska reformer som initierats av många LDC-länder för att reformera den inhemska ekonomin, och stödåtgärder inom skuld- och handelsfrågor från ett antal donatorer, förvärrades dessa länders ekonomiska situation på det hela taget under 80-talet. Bidragande faktorer var inrikespolitiska tillkortakommanden, naturkatastrofer och hämmande externa omständigheter. Dessutom blev skuldbördan ett stort problem för LDC-länderna under 80-talet.

FN:s andra konferens om LDC-länder 1990

Trots ansträngningar i LDC-länderna vad gäller politiska reformer och strukturomvandling, och trots stöd från donatorer i form av bistånd, skuldlättnader och handel, försämrades den ekonomiska situationen för LDC-länderna faktiskt under det decenniet. Generalförsamlingen bestämde då än en gång, på rekommendation av UNCTAD, att sammankalla till en andra konferens. Konferensen hölls i september 1990 i Paris igen.

Konferensen utmynnade i Paris-deklarationen och handlingsprogrammet för LDC-länderna för 90-talet. I dessa dokument förband sig det internationella samfundet att vidta omedelbara och effektiva åtgärder, baserade på principen om delat ansvar och stärkt samarbete för att hindra och vända försämringen i LDC-ländernas ekonomiska situation, och återuppliva tillväxt och utveckling. De olika delarna av programmet skall ses som en viktig komponent i den överordnade strategin för ekonomiska och sociala framsteg för utvecklingsvärlden. Programmet representerar ett substantiellt steg framåt, jämfört med SNPA-programmet som antogs 1981 och innehåller många nya inslag. En anmärkningsvärd iakttagelse beträffande åtgärder på nationell nivå handlar om att lägga vikt vid att utvecklingen centreras till människan och breddas avsevärt. Andra delar som framhävs i programmet innefattar respekt för de mänskliga rättigheterna och efterlevnad av lagen, behovet av att förbättra och utvidga institutionell verksamhet och effektivitet, och vikten av decentralisering, demokratisering och insyn på alla nivåer inom beslutsfattande.

Programmet presenterar detaljerade förfaringssätt för att mobilisera och utveckla både mänsklig kapacitet i LDC-länderna och att öka sitt finansiella stöd betydligt. Programmet står för en rad alternativa målsättningar som fördelar de olika åtaganden som gjorts av givarländerna i detta avseende.
Generalförsamlingen bestämde att kalla samman till en tredje FN-konferens om LDC-länderna 2001.

FN:s tredje konferens om LDC-länder 2001

På den tredje FN-konferensen i Bryssel 2001 antogs Bryssels handlingsprogram (BPOA - the Brussels Programme of Action). Handlingsprogrammet handlar om att hitta lokala lösningar för att stärka demokrati, handel, bekämpa fattigdom samt arbeta mot miljöförstöring. Programmet ligger därmed i linje med UNDP:s arbete och utgångspunkter om utveckling för att nå millenniemålen

Läs utvärderingsrapporten av BPOA handlingsprogrammet här.

Syriens befolkning har utstått nio år av krig. 

united to reform web banner 250px

Annons
Annons
Annons