lördag, 23 mars 2019
UNRIC logo - Svenska

FN på ditt språk

En handlingsplan för att bekämpa fattigdom


I program som syftar till att bekämpa fattigdom har särskilda mål satts upp och ansträngningar koncentrerats på att nå dessa utstakade mål. Genom detta tillvägagångssätt har det skett framgångar i kampen mot fattigdom sedan 1970, men de har inte spritts jämt över de olika delarna av världen. Den största nedgången av fattigdom har ägt rum i Östasien, framför allt i Kina. I utvecklingsländerna minskade spädbarnsdödligheten med mer än 40% och analfabetismen bland vuxna med 50%. Ett nyfött barn kan förväntas leva tio år längre, och skolgången har ökat med nära 50%. Men det har skett bakslag de senaste åren, och stora problem återstår.

Det finns nu en växande konsensus bland nationella och internationella normgivare, baserad på de senaste årens erfarenhet, om vad som fungerar och inte fungerar när det gäller att bekämpa fattigdom. De normer som är en del av den framgångsrika fattigdomsminskningen i olika länder omfattar följande:

Omfattande ekonomisk tillväxt på bred basis: Ekonomisk tillväxt är en av de viktigaste faktorerna i arbetet med att minska fattigdom, med det är inte tillräckligt. Effekten av den ekonomiska tillväxten beror på tillväxtens struktur, den nuvarande nivån för orättvisa och på hur tillväxtens fördelar fördelas.


Orättvisa vad gäller inkomst är en funktion av fördelningen av ekonomiska tillgångar (mark, industri- och finansiellt kapital) och s.k. "humankapital" i form av utbildning och färdigheter. Regeringar måste arbeta för att skapa en mer rättvis fördelning av inkomster och tillgångar.

Effekten av den ekonomiska tillväxten för att reducera fattigdom beror också på omfattningen av tillväxten, hur många arbetstillfällen som skapas, och huruvida det sker i ett område och i en sektor där det finns många fattiga. I de flesta fall, med undantag för länder i Sydostasien (Sydkorea, Taiwan, Malaysia, etc.) under perioden med hög tillväxt, har det inte skapats tillräckligt med arbetstillfällen inom den formella ekonomisektorn. Uppmärksamhet måste nu ges till ekonomins informella sektor.

Att förverkliga globaliseringens potential: Fenomenet med stora bolag som verkar i många länder, i händerna på enskilda individer som tar beslut om att öppna/stänga och omorganisera uppdrag som påverkar många människors liv, är ett faktum i det nya millenniet. Den process som kallas globalisering och ökad ekonomisk integration erbjuder länder många positiva marknads- och arbetsmöjligheter. Men det finns också risker och problem med globaliseringen. De fattiga i de fattiga länderna är ofta offer för denna process. Länderna själva måste förbereda sig på globaliseringen genom att:

  •  bygga upp konkurrenskraftiga industrier
  •  gripa sig an dem som står som globaliseringens förlorare
  •  förbättra teknologin och öka produktiviteten för att undvika att konkurrera på basis av låga löner, dåligt reglerade arbetsförhållanden och exploatering av miljön.
Även efter att allt detta gjorts finns det inga garantier. Marknaden kan mättas och trots globaliseringen skyddar många industriländer sina marknader med avgifter och kvoter och diskriminerar utvecklingsländernas produkter. Bättre handelspolitik, rättvisare regler och villkor som tillåter fattiga länder att komma in på industriländernas marknader måste etableras. FN:s generalsekreterare har uppmanat alla industriländer att överväga tullfri och kvotfri tillgång för i princip all export från de allra fattigaste länderna. Regeringar och internationella organ måste också arbeta med att förbereda länder genom att hjälpa dem att utveckla normer som ska dämpa de negativa följderna av ombytliga finansiella flöden.

Att främja en stabil styrelseform, ansvarsskyldighet och deltagande: Ärliga och rättvisa politiska förfaranden utan korruption, beslutsfattande med möjlighet för allmänheten att påverka, samt uppföljande verksamhet i enlighet med fattade beslut är åtgärder som måste vidtas för att avskaffa fattigdom. Av största vikt är:

  • Stabil styrelseform – en regering som är ärlig och rättvis.
  • Insyn - beslutsfattande som är öppet för allmänhetens inflytande och granskning.
  • Ansvarsskyldighet – att försäkra att uppföljande verksamhet överensstämmer med öppna beslut och att de kan hjälpa till att garantera att förmånerna från tillväxt- och fattigdomsreduktionspolitiken faktiskt når ut till de fattiga.
  • För att uppnå detta spelar det civila samhället en viktig roll, liksom i processen med att tillåta och uppmuntra de fattiga själva till att skapa normer, särskilt sådana som påverkar dem direkt. Det finns ett klart samband mellan att bemyndiga fattiga människor och att övervinna fattigdom.

Tillhandahållande av grundläggande tjänster och budgetära normer: Det sätt som allmänna resurser mobiliseras och spenderas på, fastställer den påverkan detta har på fattigdom. En rimlig och rättvis allmän budgetpolicy (vad gäller utgifter, beskattning och regeringars skatteprioriteter) kan också hjälpa till att främja ekonomisk tillväxt, minska orättvisor och göra utvecklingen mer tillgänglig för fattiga. Exempel på framgång finns i Indien, Brasilien och Uganda.

Att förbättra livskvalitet, eller att minska nivån av försakelse är en funktion inte bara av de tillgängliga resurserna, utan också av regeringens ekonomiska och sociala prioriteter och normer. Att minska fattigdomens olika följder är möjligt, t.o.m. på låga inkomstnivåer. Det är särskilt viktigt att regeringar satsar på hälsa och utbildning, i kombination med andra normer som främjar rättvis tillväxt, vid bekämpande av fattigdom. Sådana sociala normer kan hjälpa till att:

  •  minska försakelse och fattigdom.
  •  öka människors produktiva kapacitet och möjligheter.
  • minska den summa som regeringar måste spendera på följder av hälsa eller andra kriser och försakelser.

Att uppnå jämlikhet mellan könen: Fler kvinnor än män lever i absolut fattigdom. Ekonomiska kriser har ofta drabbat dem hårdare. Få av dem tycks få kvalificerade arbeten, och i situationer med en växande arbetslöshet är de ofta de första som förlorar sina arbeten. Detta ökar deras sårbarhet och gör dem mer ömtåliga för att hamna i fattigdom, ett fenomen som kallas "feminisering" av fattigdom.


Ändå har erfarenheten visat att investeringar i flickor och kvinnors utbildning direkt omsätts till bättre livsmedelsförsörjning för hela familjen, bättre hälsovård och minskad fertilitet. Det har också bekräftats att fattigdom sannolikt inte kan övervinnas utan att särskild omedelbar och hållbar uppmärksamhet till flickors utbildning och kvinnors berättigande ges. Enligt en undersökning ökas den årliga tillväxten i BNP per capita med 0,5 procentenheter genom att man minskar utbildningsklyftan mellan könen.

Syriens befolkning har utstått nio år av krig. 

united to reform web banner 250px

Annons
Annons
Annons