fattigdom1.jpg (32103 bytes)

"Jag uppmanar det internationella samfundet på högsta nivå … att anta målen för att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom, och att hjälpa mer än en miljard människor ur fattigdomen senast 2015."

Ur generalsekreterare Kofi Annans Millennierapport

 

1
Viktig statistik

  • Mer än 2,8 miljarder människor, nära hälften av jordens befolkning, lever på mindre än 2 dollar per dag. Mer än 1,2 miljarder människor, eller omkring 20% av jordens befolkning, lever på mindre än 1 dollar om dagen.
  • Sydasien har det högsta antalet fattiga människor (av vilka 522 miljoner lever på mindre än 1 dollar per dag). Länder söder om Sahara i Afrika har den högsta andelen fattiga människor. 46,3% eller halva regionens befolkning är drabbad av fattigdom.
  • Nära 1 miljard människor är analfabeter. Mer än 1 miljard människor har inte tillgång till rent vatten. Ungefär 840 miljoner människor svälter eller har inte säker tillgång till mat. Ungefär en tredjedel av alla barn under fem år lider av undernäring.
  • Den beräknade kostnaden för att främja universell tillgång till grundläggande sociala tjänster och överföringar för att lindra inkomstfattigdom är 80 miljoner dollar, vilket är mindre än 0,5% av den globala inkomsten.
  • 20% av världens befolkning lever i de höginkomstländer och har tillgång till 86% av världens BNP. Den lägsta femtedelen som bor i de fattigaste länderna har ca 1%.
  • Världens tre rikaste personers sammanlagda förmögenhet överskrider det totala BNP för världens 49 fattigaste länder.
  • För varje dollar som utvecklingsländerna fick i bistånd 1998 betalade de 13 dollar i skuldavbetalningar.

 

2fattig
Fattigdomsfällan

Tills helt nyligen sattes fattigdom till stor del i relation till inkomst – eller bristen på densamma. Att vara fattig var att man inte hade råd med mat eller hem. Men fattigdom är mer än brist på inkomst eller kaloriintag. Det handlar om att förnekas möjligheter och val som anses vara nödvändiga för att leva ett långt, hälsosamt, meningsfullt liv, och att åtnjuta en anständig levnadsstandard, frihet, värdighet, självkänsla och respekt från andra.

Människor lever inte i slummens elände, husockupantsamhällen, områden med låg hyra eller vid sidan av soptippar för att de vill det. De har inget annat val.

Nära hälften av alla jordens människor lever i fattigdom, äger lite pengar, lite utbildning med få möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden, stora hälsoproblem, utan mycket möjlighet att förbättra sina liv.

Fattigdom har flera dimensioner, och många av dem har samband med varandra och utgör en ond cirkel:

  • Bräcklig hälsa, sjukdomar och handikapp kan hindra människor från att arbeta heltid och begränsar deras inkomst och möjlighet att arbeta och därmed komma ut ur fattigdomen. Hälsorelaterade problem för familjeförsörjaren betyder inkomstförlust, men sjukdom i familjen kan ruinera ett helt hushåll. Det är inte bara inkomsten som försvinner, utan kostnaderna stiger också p.g.a. behovet av medicin och sjukvård och behovet av att ta hand om den sjuke.
  • Personer med mindre formell utbildning tenderar att bli oproportionerligt representerade i de fattigas led, kanske för att det är mest sannolikt att de har dåligt betalda arbeten eller är arbetslösa. Fattiga familjer står ofta inför enorma svårigheter att kunna hålla sina barn i skolan p.g.a. kostnaderna, samtidigt som de är pressade att ha så många familjemedlemmar som möjligt, däribland barn, ute i arbetslivet. Nästa generation som har föga utbildning, kan i sin tur sluta med att ha liknande dåligt betalda arbete.
  • Kvinnor med barn utgör majoriteten av de fattiga i många länder. På platser där kvinnorna kan bli kvitt fattigdomen tycks deras barn gå en ljusare framtid till mötes, men på platser där deras möjligheter är begränsade överförs fattigdomen mellan generationerna. I många fall hoppar fler flickor av skolan eftersom det är de som tas ur skolan för att hjälpa till med hushållet och barnpassning. Ändå har undersökningar visat att investering i flickor och kvinnors utbildning inte bara leder till större rättvisa, utan också tenderar att överföras direkt till bättre livsmedelsförsörjning för familjen, bättre sjukvård, minskad fertilitet och potentiellt större ekonomiskt sjävbestämmande.
  • Fattigdom har erkänts vara en stor faktor bakom spridningen av HIV/AIDS i många delar av Afrika. Från att bara ha varit orsaken till individuellt lidande har HIV/AIDS blivit en stor ekonomisk och social kris för hela ekonomier, eftersom den drabbar ekonomiskt produktiva sektorer i samhället och gör det svårare att avskaffa fattigdom. Man uppskattar att drygt 36,1 miljoner människor lever med HIV år 2001 och att det 2010 kommer att finnas 40 miljoner föräldralösa barn p.g.a. epidemin, bara i Afrika.
  • FN:s generalsekreterare Kofi Annan understryker i sin Millennierapport att "sannolikheten för att fattiga länder – särskilt de där det finns tydliga orättvisor mellan etniska och religiösa samfund – blir indragna i en konflikt är större än för rika länder". Enligt FN-källor befinner sig i 20 av världens 38 fattigaste länder i en väpnad konflikt eller har nyligen avslutat en.

3roots

Rötterna till fattigdom

Fattigdom finns i många av de industrialiserade länderna och karaktäriserar hela regioner av utvecklingsvärlden. Rötterna till fattigdom finns i ett komplicerat nät av lokala situationer kombinerat med nationella och internationella omständigheter. Det är produkten av ekonomiska processer som sker på olika nivåer, såväl som en rad särskilda sociala och ekonomiska förhållanden, som bygger upp individens förutsättningar. Tänk över följande:

Vissa länder måste betala mer för att finansiera sina skulder än vad de kan betala för hälsa och utbildning: Skyldigheten att betala tillbaka skulder som tidigare regimer ådragit sig – i vissa fall beroende på dålig rådgivning från industriländer, i andra på korrupta regimer – har allvarligt skurit ner många länders möjlighet att bryta fattigdomscirkeln. Länder söder om Sahara i Afrika betalar mer än 14% av exportinkomsterna till skuldåterbetalningar. Sydasien, en annan mycket fattig region, betalar 22%. Latinamerika och Karibien måste avsätta nästan en tredjedel av sina exportinkomster till skuldåterbetalning.

  • På senare år har Tanzanias skuldåterbetalningar blivit nio gånger högre än utgifterna för sjukvård, och fyra gånger högre än utgifterna för utbildning.
  • Honduras skuld är 208% av exporten. Skuldåterbetalningarna står för 55% av regeringens utgifter.

1999 antog IMF och Världsbanken ett omfattande skuldavskrivningsinitiativ för de värst skuldtyngda fattiga länderna som syftade till att främja skuldavskrivning för 41 skuldtyngda fattiga länder (HIPC). Initiativet förväntas lätta 70% av dessa länders skuld som uppgår till uppskattningsvis 170 miljarder dollar. Men hittills har få länder kunnat kvalificera sig för avskrivning, och skuldåterbetalningen har inte alltid varit hållbar, d.v.s. att även efter avskrivningen har kostnaderna för skuldåterbetalningen blivit större än summan som läggs på hälsa och utbildning, vilket inte ger möjlighet för de ökade investeringsnivåer som behövs för ekonomisk tillväxt.

Handelsrelaterade faktorer och strukturell anpassningspolitik har fått ofördelaktiga följder: Många utvecklingsländer måste lita på exporten av obehandlade jordbruksvaror för att få inkomster från andra länder, men priset på dessa jordbruksprodukter har varit relativt ofördelaktigt och har fortsatt att falla. På samma gång har världsmarknadspriset på bränsle och på tillverkade och behandlade varor gått upp. Dessutom har många industriländer infört orimliga handelsrestriktioner för jordbruksprodukter från utvecklingsländer som gör det svårare för dessa att sälja sina varor. Eftersom man inte fått tillräckliga intäkter har många länder inte kunnat ta sig ur fattigdomscykeln genom att inrikta sig på export. Vissa uppskattningar av förlusten i avräkning på nedåtgående priser under 1992 visat sig vara högre än OECD:s totala biståndsbudget för samma år (65 miljoner dollar jämfört med 58 miljoner dollar). Situationen förvärrades ofta genom strukturella anpassningsnormer som uppmuntrade till värdeminskning av valuta.

  • Indonesien som en gång var självförsörjande vad gäller mat, har på senare tid blivit beroende av importerad mat – 20 ton ris om året. Detta fick förödande konsekvenser i slutet av 90-talet när valutakursen, i svallvågorna från Asienkrisen, devalverades kraftigt (500%) och lokala förhållanden ledde till otillräcklig inhemsk matproduktion. Priset på importerat ris sköt i höjden och enligt en uppskattning blev över 100 miljoner indoneser fattiga som en konsekvens härav.

Eftersom fattiga människor har få tillgångar har de föga tillgång till kapital eller kredit: I många länder lever majoriteten av befolkningen av jordbruk, och otillräcklig tillgång till mark är en av de primära orsakerna till fattigdomen på landsbygden. De flesta av världens fattiga personer äger ingen mark eller äger mark som inte är värd något. Den mark de bor på är vanligtvis för torftig för lantbruk och ofta utsatt för stormar och andra naturkatastrofer. Eller är de inne i ett hundraårigt markägandesystem som tillämpar ett närmast feodalt arrende, som haciendasystemet i Filippinerna. Det finns föga möjligheter till förbättring då de sitter fast i fällan mellan marginell inkomst och liten möjlighet att få bidrag till förbättring. Landreformer, investeringar i infrastrukturen på landsbygden, teknologi och marknadstjänster, tillsammans med ökad kredit och stabilitet på priserna, är nödvändigt för att ta bort de många restriktionerna som begränsar möjligheterna för de fattiga på landsbygden.

Brist på tillräckliga arbetsmöjligheter: För att fly undan fattigdomen på landsbygden flyttar många människor in i städerna – i både sitt eget land och utomlands - för att hitta ett arbete. Men i de flesta länder finns det inte tillräckligt många ordentliga arbeten – av det slag som man kan leva av – för att klara sig. Fattiga människor försöker då att dryga ut uppehållet till det yttersta - i det som har kommit att kallas för den informella sektorn. Trycket på denna sektor har ökat med tekniska förändringar inom arbetsrörlighet, nedåtgående tillväxt för ekonomin och den informella sektorn och av nedskärningar i budgeten. Människor i den informella sektorn knappt och har föga eller inget socialt skydd. Globalt sett uppskattar man att av en arbetskraft på tre miljarder är 140 miljoner arbetslösa och mellan en fjärdedel och en tredjedel undersysselsatta.

Otillräcklig infrastruktur och brist på grundläggande sociala tjänster inom utbildning, sjukvård och reproduktiv hälsa: Fattiga människor, som ofta lever i områden som inte har något avlopp eller rent vatten, är mycket mer mottagliga för sjukdomar och infektioner. De saknar också ofta medel för att få den sjukvård de behöver. Dessutom saknar människor som lever i fattiga områden information om sjukvård och reproduktiv hälsa, och är följdaktligen ofta oinformerade om åtgärder de kan vidta för att undvika risker.

Socialt uteslutande: Det finns fördomar och förutfattade meningar i varje land, och i vissa fall normer som utesluter människor av en särskild ras, religion eller kön från att inneha maktpositioner eller från att få bra arbeten. Ofta har fördomarna ingen juridisk grund men är likväl aktiva, som i fall av könsdiskriminering eller marginaliserande av ursprungsbefolkningar. I sådana fall kan handlingsåtgärder behöva antas för en tidsperiod för att förbättra förhållandena för de som uteslutits, och bana väg för en mer rättvis tillgång till arbetsmöjligheter.

4om

Omvärdera fattigdom

I FN:s tidiga dagar mättes fattigdom i termer av möjligheten av ett minimalt kaloriintag eller att ha en inkomst på en miniminivå som täcker behoven (inkomstfattigdom). En "fattigdomsgräns" definierade denna miniminivå och de fattiga utgjorde det faktiska antalet människor vars inkomster eller kaloriintag är mindre än detta. Ett vanligt mått när man gör internationella jämförelser av inkomstfattigdom, är en köpkraft som motsvarar 1 eller 2 dollar om dagen (US-dollarkurs från 1993). Man har övervägt att förändra hur man bör mäta fattigdom och försöker inkorporera några av dess olika aspekter, såväl som dess kretsformiga sammanhang som nämnts ovan.

På 70-talet vidgade Internationella arbetsorganisationen (ILO) sitt perspektiv, och fattigdom kom att betraktas som oförmågan att täcka de grundläggande behoven. Under 1980- och 1990-talet undergick konceptet ytterligare förändringar då man beaktade icke-monetära aspekter som isolation, maktlöshet, sårbarhet och brist på säkerhet, såväl som individens kapacitet och förmåga att uppleva välstånd.

FN:s utvecklingsprogram (UNDP) lät sig inspireras av Amartya Sens (världsberömd ekonom som fick Nobelpriset i ekonomi 1999) arbete och presenterade metoder för framsteg och förvägran som fokuserar på fattigdom från ett mänskligt utvecklingsperspektiv. UNDP betraktar nu fattigdom som en brist på val och möjligheter för att leva ett drägligt liv. Det mänskliga fattigdomsindex (HPI) som finns för varje land utgör en bild av vad man från land till land förvägras beträffande livslängd, utbildning och ekonomiska faktorer. Att betrakta fattigdom ur ett annat perspektiv leder till nya upptäckter. En allt högre andel av USA:s befolkning erfar t.ex. akut "mänsklig fattigdom" trots den höga medelinkomstnivån.

5handl

En handlingsplan för att bekämpa fattigdom

I program som syftar till att bekämpa fattigdom har särskilda mål satts upp och ansträngningar koncentrerats på att nå dessa utstakade mål. Genom detta tillvägagångssätt har det skett framgångar i kampen mot fattigdom sedan 1970, men de har inte spritts jämt över de olika delarna av världen. Den största nedgången av fattigdom har ägt rum i Östasien, framför allt i Kina. I utvecklingsländerna minskade spädbarnsdödligheten med mer än 40% och analfabetismen bland vuxna med 50%. Ett nyfött barn kan förväntas leva tio år längre, och skolgången har ökat med nära 50%. Men det har skett bakslag de senaste åren, och stora problem återstår.

Det finns nu en växande konsensus bland nationella och internationella normgivare, baserad på de senaste årens erfarenhet, om vad som fungerar och inte fungerar när det gäller att bekämpa fattigdom. De normer som är en del av den framgångsrika fattigdomsminskningen i olika länder omfattar följande:

Omfattande ekonomisk tillväxt på bred basis: Ekonomisk tillväxt är en av de viktigaste faktorerna i arbetet med att minska fattigdom, med det är inte tillräckligt. Effekten av den ekonomiska tillväxten beror på tillväxtens struktur, den nuvarande nivån för orättvisa och på hur tillväxtens fördelar fördelas.

Orättvisa vad gäller inkomst är en funktion av fördelningen av ekonomiska tillgångar (mark, industri- och finansiellt kapital) och s.k. "humankapital" i form av utbildning och färdigheter. Regeringar måste arbeta för att skapa en mer rättvis fördelning av inkomster och tillgångar.

Effekten av den ekonomiska tillväxten för att reducera fattigdom beror också på omfattningen av tillväxten, hur många arbetstillfällen som skapas, och huruvida det sker i ett område och i en sektor där det finns många fattiga. I de flesta fall, med undantag för länder i Sydostasien (Sydkorea, Taiwan, Malaysia, etc.) under perioden med hög tillväxt, har det inte skapats tillräckligt med arbetstillfällen inom den formella ekonomisektorn. Uppmärksamhet måste nu ges till ekonomins informella sektor.

  • Enligt generalsekreterarens Millennierapport kan en ökning med 1% av ett lands BNP öka inkomsterna för de fattigaste för 20% av befolkningen. Men detta kan inte ske där orättvisor i samhället inte låter tillväxten gynna de fattiga.
  • Kina är ett exempel på vad som skulle kunna uppnås med snabb ekonomisk tillväxt som byggts på investeringar i befolkningen: inkomstklyftan mellan Kina och resten av världen har minskat med över 50% jämfört med 40 år sedan.

Emellertid är utsikterna för tillväxt i världsekonomin just nu ganska dystra. Världsekonomin tycks växa alltför långsamt för att skapa tillräckligt med arbetstillfällen för att kunna påverka fattigdomen. Även industriländerna har problem med hög arbetslöshet, en stor orsak till fattigdom. Detta tyder på att ekonomier inte kan vara beroende av tillväxt för att lyfta dem ur fattigdomen, utan måste vidta särskilda åtgärder för att ta gripa sig an fattigdomsreduktion direkt.

Tillväxt kan, om den uppnås på bekostnad av miljön, också underminera de fattigas uppehälle, som är beroende av dessa resurser. Följdaktligen måste utvecklingsstrategier ta hänsyn till de fattigas sociala och ekonomiska miljö.

  • Efter toppmötet om jorden (Earth Summit) 1992 i Rio de Janeiro, Brasilien, var Filippinerna det första landet som upprättade ett råd för hållbar utveckling med partners från regeringen, det civila samhället och det privata näringslivet. De huvudsakliga uppgifterna syftade till att implementera initiativ för hållbar utveckling – återanvända biprodukter, kontrollera föroreningsnivåer och infatta miljöåtgärder i fackliga förhandlingar.

Att förverkliga globaliseringens potential: Fenomenet med stora bolag som verkar i många länder, i händerna på enskilda individer som tar beslut om att öppna/stänga och omorganisera uppdrag som påverkar många människors liv, är ett faktum i det nya millenniet. Den process som kallas globalisering och ökad ekonomisk integration erbjuder länder många positiva marknads- och arbetsmöjligheter. Men det finns också risker och problem med globaliseringen. De fattiga i de fattiga länderna är ofta offer för denna process. Länderna själva måste förbereda sig på globaliseringen genom att:

  • bygga upp konkurrenskraftiga industrier
  • gripa sig an dem som står som globaliseringens förlorare
  • förbättra teknologin och öka produktiviteten för att undvika att konkurrera på basis av låga löner, dåligt reglerade arbetsförhållanden och exploatering av miljön.

Även efter att allt detta gjorts finns det inga garantier. Marknaden kan mättas och trots globaliseringen skyddar många industriländer sina marknader med avgifter och kvoter och diskriminerar utvecklingsländernas produkter. Bättre handelspolitik, rättvisare regler och villkor som tillåter fattiga länder att komma in på industriländernas marknader måste etableras. FN:s generalsekreterare har uppmanat alla industriländer att överväga tullfri och kvotfri tillgång för i princip all export från de allra fattigaste länderna. Regeringar och internationella organ måste också arbeta med att förbereda länder genom att hjälpa dem att utveckla normer som ska dämpa de negativa följderna av ombytliga finansiella flöden.

Att främja en stabil styrelseform, ansvarsskyldighet och deltagande: Ärliga och rättvisa politiska förfaranden utan korruption, beslutsfattande med möjlighet för allmänheten att påverka, samt uppföljande verksamhet i enlighet med fattade beslut är åtgärder som måste vidtas för att avskaffa fattigdom. Av största vikt är:

  • Stabil styrelseform – en regering som är ärlig och rättvis.
  • Insyn - beslutsfattande som är öppet för allmänhetens inflytande och granskning.
  • Ansvarsskyldighet – att försäkra att uppföljande verksamhet överensstämmer med öppna beslut och att de kan hjälpa till att garantera att förmånerna från tillväxt- och fattigdomsreduktionspolitiken faktiskt når ut till de fattiga.

För att uppnå detta spelar det civila samhället en viktig roll, liksom i processen med att tillåta och uppmuntra de fattiga själva till att skapa normer, särskilt sådana som påverkar dem direkt. Det finns ett klart samband mellan att bemyndiga fattiga människor och att övervinna fattigdom. Enligt UNDP:s rapport om fattigdom för 2000:

  • I Andhra Pradesh, Indien, organiserade kvinnorna sig i självhjälpsgrupper (SHG) som mobiliserade samhällsbesparingar, skapade inkomsttillfällen för kvinnor genom den ökade tillgången till kredit och genom att fokusera på färdighetsutformning, och förbättrade så kvinnors status. Grupperna fick samhället till att göra rekommendationer om låneprinciper och försökte också att reducera barnarbete och förbättra flickors villkor.
  • I Kambodja utvecklade också det lokala samfundet sina egna projekt mot fattigdom. Bybor diskuterade sina problem, de frågade tjänstemän och uttryckte sina åsikter om hur man bäst skulle gå till väga.
  • I Bulgarien tillhandahöll självstyrda medborgarorganisationer i allt högre grad yrkesutbildning, stödde nya affärsverksamheter, skyddade miljön och hjälpte till att lösa konflikter.

Tillhandahållande av grundläggande tjänster och budgetära normer: Det sätt som allmänna resurser mobiliseras och spenderas på, fastställer den påverkan detta har på fattigdom. En rimlig och rättvis allmän budgetpolicy (vad gäller utgifter, beskattning och regeringars skatteprioriteter) kan också hjälpa till att främja ekonomisk tillväxt, minska orättvisor och göra utvecklingen mer tillgänglig för fattiga. Exempel på framgång finns i Indien, Brasilien och Uganda.

Att förbättra livskvalitet, eller att minska nivån av försakelse är en funktion inte bara av de tillgängliga resurserna, utan också av regeringens ekonomiska och sociala prioriteter och normer. Att minska fattigdomens olika följder är möjligt, t.o.m. på låga inkomstnivåer. Det är särskilt viktigt att regeringar satsar på hälsa och utbildning, i kombination med andra normer som främjar rättvis tillväxt, vid bekämpande av fattigdom. Sådana sociala normer kan hjälpa till att:

  • minska försakelse och fattigdom.
  • öka människors produktiva kapacitet och möjligheter.
  • minska den summa som regeringar måste spendera på följder av hälsa eller andra kriser och försakelser.

Länder som Costa Rica, Kuba, Sri Lanka och Vietnam, samt staten Kerala i Indien har säkrat bättre hälsovillkor, mindre dödlighet och ökat läs- och skrivkunnigheten jämfört med andra länder med liknande eller större ekonomiska resurser. Vietnam, som har en inkomst per capita på 350 dollar, har lägre barndödlighet (31 jämfört med 60 per 1000 levande födda) och högre läs- och skrivkunnighet för vuxna (92,9% jämfört med 84,6%) än Sydafrika som har en inkomst per capita på 3 310 dollar.

Mauritius, en liten ö-nation i Indiska oceanen, skar ner sin militärbudget och investerade stort i hälsa och utbildning. Idag har alla mauretanier tillgång till sjukvård, 98% har tillgång till rent vatten och 97% av alla förlossningar sköts av utbildad sjukvårdspersonal.

Att uppnå jämlikhet mellan könen: Fler kvinnor än män lever i absolut fattigdom. Ekonomiska kriser har ofta drabbat dem hårdare. Få av dem tycks få kvalificerade arbeten, och i situationer med en växande arbetslöshet är de ofta de första som förlorar sina arbeten. Detta ökar deras sårbarhet och gör dem mer ömtåliga för att hamna i fattigdom, ett fenomen som kallas "feminisering" av fattigdom.

Ändå har erfarenheten visat att investeringar i flickor och kvinnors utbildning direkt omsätts till bättre livsmedelsförsörjning för hela familjen, bättre hälsovård och minskad fertilitet. Det har också bekräftats att fattigdom sannolikt inte kan övervinnas utan att särskild omedelbar och hållbar uppmärksamhet till flickors utbildning och kvinnors berättigande ges. Enligt en undersökning ökas den årliga tillväxten i BNP per capita med 0,5 procentenheter genom att man minskar utbildningsklyftan mellan könen.

Nationella och internationella mål för fattigdomsreduktion: Under 90-talet har en rad internationella konferenser om globala utvecklingsfrågor hållits, med fattigdomsreduktion som en central punkt. Under toppmötet för social utveckling 1995 utvidgades fattigdomsreduktionen till att innefatta faktorer såsom:

  • tillgång till grundläggande tjänster
  • produktivt arbete
  • tillräcklig inkomst
  • känsla av mänsklig säkerhet
  • minskning av ojämlikhet
  • avskaffande av diskriminering
  • deltagande i samhällslivet

Vid toppmötet lovade 117 nationer att de skulle vidta åtgärder för att avskaffa fattigdom. Efter mötet förväntades länderna upprätta nationella mål och normer för att avskaffa fattigdom. Enligt UNDP:s fattigdomsrapport för 2000 har "97 länder (69%) utvecklat tydliga och fristående planer, och 40% har införlivat fattigdom i den nationella planeringen för år 2000."

  • På en uppföljningskonferens i Genève i juni 2000, fem år efteråt, insåg man att "Sedan toppmötet har globaliseringen uppvisat nya utmaningar för att förverkliga de åtaganden som man gjort och för att förverkliga toppmötets mål… Länders växande beroende av varandra, har orsakat ekonomiska chocker som sprids över landsgränserna och ökad ojämlikhet, belyser svagheter i nuvarande internationella och nationella institutionella planer och ekonomiska och politiska normer, och understryker betydelsen av att stärka dessa genom lämpliga reformer."

Med den svaga tillväxten i världsekonomin och med länder som kämpar för att återfå ekonomisk tillväxt finns det i nuvarande läge ingen tro att de kan nå sina fattigdomsmål inom en snar framtid.

Mål för det nya millenniet: generalsekreterare Kofi Annan säger i sin Millennierapport att en värld utan nöd är den främsta prioriteringen som mänskligheten står inför idag. "Vi får inte spara på krafterna för att bespara våra medmänniskor den eländiga och förnedrande fattigdomen", säger han. I rapporten identifierar han följande sju mål och fastställer ett särskilt tidsschema för deras förverkligande:

  • Halvera antalet människor som lever på mindre än 1 dollar om dagen senast 2015.
  • Halvera antalet människor som svälter senast 2015.
  • Halvera antalet människor som inte har tillgång till rent dricksvatten senast 2015.
  • Skolgång för alla flickor och pojkar på lika grund senast 2015.
  • Stoppa – eller vända – spridningen av HIV/AIDS och malaria senast 2015.
  • Minska barnsängsdödligheten med 3/4 och barnadödligheten med 2/3 senast 2015.
  • Förbättra levnadsvillkoren för åtminstone 100 miljoner sluminvånare senast 2020.

Men hur skall man nå dessa mål? Generalsekreteraren förslår några mycket specifika åtgärder som regeringar bör vidta:

  • bevilja fri tillgång till sina marknader för varor från fattigare länder
  • avskriva utlandsskulderna
  • driva en mer generös biståndspolitik
  • arbeta med läkemedelsföretag för att utveckla ett effektivt och billigt vaccin mot HIV.

6info

Information på nätet

ILO: http://www.ilo.org/geneva2000

United Nations: World Social Summit 1995: http://www.un.org/esa/socdev/wssd/index.html

United Nations: World Social Summit and Beyond: http://www.un.org/esa/socdev/geneva2000/

UNDP/Human Development Reports (HDRs): http://www.undp.org/

UNDP/Poverty Report 2002: http://www.undp.org/hdr2002/ och  http://www.undp.se/article.asp?Article_Id=1463

UNDP/SEPED Poverty website: http://www.undp.org/poverty/

UNICEF: http://www.unicef.org

World Bank PovertyNet: http://www.worldbank.org/poverty/index.htm

Institute of Development Studies, Sussex, UK ‘s Eldis Poverty Guide: http://nt1.ids.ac.uk/eldis/pov/pov.htm

Oxfam: http://www.oxfam.org.uk/

Poverty Concepts and Measurement:

Review of Poverty Concepts and Indicators (pdf) by Renata Lok Dessallien of UNDP: http://www.undp.org/poverty/publications/pov_red/Review_of_Poverty_Concepts.pdf

Listening to the Poor and Portraits of Poverty

World Bank: Voices of the Poor: http://www.worldbank.org/poverty/voices/index.htm

Poverty Data:

UNDP/Human Development Report Office: http://www.undp.org/hdro

OECD/DAC: http://www.oecd.org/dac/ och http://www.paris21.org/betterworld/

World Bank: http://www.worldbank.org/poverty/data/trends/index.htm

Poverty & Hunger:

The hunger site: http://www.thehungersite.com/cgi-bin/WebObjects/CTDSites

 

TILLBAKA  STARTSIDA  UPP