lördag, 25 oktober 2014
UNRIC logo - Svenska

FN på ditt språk

Månadens nordiska profil – Kaarina Immonen

Immonen 1

Månadens nordiska profil är stationerad som FN:s specialrepresentant i ett av världens värsta kriscentra – den Centralafrikanska republiken. Vi har talat med Kaarina Immonen, finländsk medborgare, även om hon föddes i en liten by i Tanzania. Hennes långa karriär inom FN har fört henne till bland annat Kongo, Kambodja, Ryssland och Rwanda– och idag handskas hon med vad som ännu inte länge sedan var en av världens värsta glömda kriser. Idag är krisen inte längre bortglömd, och den Centralafrikanska republiken (CAR) når nu över nyhetströskeln nästan dagligen på grund av den ökande våldsspiralen. Vi har frågat henne vad en specialrepresentant egentligen sysslar med, och vad hon anser om landets framtid. Men först har vi såklart frågat den vanliga frågan:

Hur började du jobba inom FN?

Då jag fullbordat min magistersexamen på institutet för internationella studier i Genève, Schweiz, med speciellt fokus på utvecklingsfrågor, hade jag turen att bli erbjuden en plats inom FN som biträdande expert (JPO) i Kongo Brazzaville. Jag är född i en liten by i Tanzania efter att landet uppnådde sin självständighet – kanske det har satt sina spår och fått mig att vilja arbeta i olika miljöer och förhållanden. Efter att ha varit stationerad i länder som Rwanda, Ryssland och Georgien, samt södra Kaukasus, har förebyggandet av konflikter samt krisåterhämtning varit viktiga delar av de aktiviteter och uppgifter jag arbetat med.

Du utnämndes till FN:s specialrepresentant för den Centralafrikanska republiken i december 2012. Vad gör en specialrepresentant egentligen? Hur ser dina dagar ut?

Arbetet inom en så kallad integrerad mission, och min samtida post som koordinator för utveckling och humanitära angelägenheter, innebär ett mycket tajt schema. Emellertid ändras planerna ofta på grund av externa orsaker - och vi måste anpassa oss därefter. I dagens kontext är nyckelordet säkerhet, och vår uppgift är att stödja processen kring demobilisering, avväpning och återintegration (DDR) samt säkerhetssektorreformen (SSR). De största prioriteterna gällande den politiska övergången är att återupprätta regeringens auktoritet och den lokala administrationen utanför huvudstaden Bangui, planera nya val samt stödja det rättsliga systemet. Den humanitära katastrofen är den värsta i landets historia, och vi har upprättat en responsplan för 2014 - för vilken det behövs 250 miljoner dollar för att möta den lidande befolkningens kritiska behov. Samtidigt måste vi så förändringens frön och bereda väg för återhämtning, betona samhällsskydd, samt uppmuntra motståndskraftighet, förlåtelse och social samhörighet.

Immonen 2 resizedI praktiken ägnar jag en dag per vecka för att besöka terrängen, som nu senast i Bossangoa där 50 000 internt fördrivna personer har samlats i ett enda läger under fruktansvärda förhållanden och spänd atmosfär. För att motarbeta våldet mot kvinnor upprättades en kampanj för att öka medvetenheten, och kvinnorna mobiliserade sig och åkte runt Bangui i lastbilar för att tala till befolkningen. Tyvärr arresterades ett team på 25 kvinnor av beväpnade styrkor och fördes till häktet utan någon specifik orsak – något som krävde vårt omedelbara ingripande. Efter att ha besökt häktet talade jag även med en av ministrarna som tog sig an ärendet personligen och arbetade tillsammans med övergångsledaren för att befria kvinnorna, varefter misstaget ursäktades.

Frankrikes närvaro i landet har möjliggjort en förbättrad humanitär insats genom operation Sangaris, och därför har jag regelbundna möten med operationsledningen för att säkra en adekvat koordination.
Samarbetet med de religiösa ledarna är av yttersta vikt för att främja fred och dialog, och jag möter även dem regelbundet. Samtidigt måste jag beakta tidsskillnaden med New York i mitt arbete – det är under slutet av dagen vi får dem ombord för planering, konsultation och rapporter. Vi arbetar sju dagar i veckan och en av svårigheterna blir att hålla reda på tiden. En annan svårighet är utegångsförbudet som för närvarande tvingar oss att ta oss hem klockan 18.00, och därmed kortar av dagen avsevärt.

Du har lång och solid erfarenhet av arbetet inom FN från ett antal olika länder som Kongo, Rwanda, Vietnam... hur var det att komma till den Centralafrikanska republiken?

Det har varit en sorglig erfarenhet att se hur ett land som redan befann sig på en väg av återuppbyggnad och stabilitet, har dragits tillbaks i en aldrig tidigare skådad kris och komplex nödsituation – med allt av mänskligt lidande och extremt våld det medfört. Under dylika omständigheter finns det stark motivation och beslutsamhet från FN:s personal att arbeta för lösningar. Trots de traumatiska upplevelserna under det gångna året, och rädslan som fortsättningsvis präglar atmosfären, är den lokala personalens styrka och mod anmärkningsvärd. Här vill jag passa på att vädja till det internationella samfundet att mobilisera ytterligare hjälp för den Centralafrikanska republikens befolkning.

Din föregångare Bo Shack, var även han en nordbo, närmare bestämt från Danmark. Finns det någon speciell nordisk "touch" gällande operationen i CAR?

Det var helt enkelt ett sammanträffande – vi är 44 olika nationaliteter som arbetar för FN i CAR. Våra olika bakgrunder är en av de största styrkorna i FN:s närvaro. Gällande nordiska kontributioner vill jag här belysa de nordiska ländernas solidaritet med lokalbefolkningen, som även kommer till uttryck genom den märkbara finansieringen av FN:s aktiviteter i landet.

Det skedde vissa framsteg för ett fördrag för avväpnande i CAR år 2012. Vad var det som gick snett?

Man kan säga att DDR-programmet som lanserades efter fredsfördraget i Libreville år 2008 fungerade bra en viss tid, och i vissa områden i landet uppnåddes verkliga resultat. Så är fallet speciellt i nordväst (Paoua, Markounda, Naoundaye och Bocaranga) och den nord-centrala sektorn (Kaga-Bandoro, Bouca och Kabo) där totalt 6000 ex-soldater avväpnats och 4000 stötts genom reintegreringsprogram. Då en lokal rebellgrupp, CPJP, anslöt sig till Libreville-avtalet, banades väg för avväpning, demobilisering och integrering.

Däremot måste det medges att programmet stött på ett antal svårigheter och utmaningar som fördröjt dess effektiva implementering, och som hindrat programmet från att nå ut till hela landet och de nordöstra delarna. I själva verket, utöver de endast tekniska problemen som ofta går hand i hand med ett program som detta, var orsaken till majoriteten av motgångarna oförmågan att etablera ett klimat av ömsesidigt förtroende. Orsaken var bristen på en inklusiv politisk dialog trots Libreville-avtalet, och upprepade misslyckanden gällande uppmärksammandet av de militära gruppernas krav.

Sammanfattningsvis kan man säga att DDR-processen lyckats med sitt uppdrag i landets nordvästra delar, men fördröjdes i nordost. Om den skulle ha genomförts i nordost, skulle det våld vi ser idag troligtvis inte ägt rum.

Vad borde göras nu för att förbättra situationen? Ser du ljus i ändan av tunneln?

Det måste medges att den Centralafrikanska republiken är ett land präglat av statskupper. Största delen av landets ledare hittills har kommit till makten med hjälp av vapen. Men det är första gången som landet genomgår en kris av så stor omfattning som vi bevittnar idag, med dramatiska konsekvenser för relationen mellan de olika religionerna.

Naturligtvis är den nuvarande militära operationen, som har till uppgift att avväpna de stridande parterna och avsluta våldet mot de civila, av högsta vikt. Men även om MISCA (de afrikanska trupperna) och fransmännen lyckas med att lätta på spänningarna och adressera säkerhetsproblemen som utgörs av militanta grupper och den stora cirkulationen av vapen, kan de inte åtgärda bristen på statsstyre som är roten till det onda i CAR.

För att situationen skall kunna förbättras, måste den militära operationen följas av en politisk fas av dialog och försoning som banar väg för öppna, fria val. Demokratiska val skulle erbjuda befolkningen en möjlighet att bygga upp en nation. Det internationella samfundet kan sedan bistå landet med utvecklingen av viktiga politiska, rättsliga och säkerhetslänkade institutioner - som i sin tur banar väg för god förvaltning. Den provisoriska övergångsregeringen har, med FN:s och det internationella samfundets hjälp, utvecklat en vägkarta med dessa riktlinjer, och om den implementeras väl kan den kasta ljus i ändan av tunneln.

Det första steget för att förbättra situationen för medborgarna är att inse att de måste komma samman och glömma sina osämjor för att tillsammans bygga upp en nation. Därför är lösningen, i första hand, i händerna på lokalbefolkningen. De måste agera snabbt och beslutsamt, och vi är här för att stödja dem på vägen mot landets rehabilitering.

Här hittar du mer information om situationen i CAR.

Den 24 oktober firar vi FN-dagen! #HappyBirthdayUN

Annons
Annons
Annons