fredag, 24 oktober 2014
UNRIC logo - Svenska

FN på ditt språk

Fredsbyggmästare Johnson

Hilde Johnson talar under FN-dagens högtidligheter i Sydsudans huvudstad Juba. Foto: UN Photo/ Isaac Billy

Från att ha varit minister i ett av världens rikaste länder övergick hon till att vara FN:s specialrepresentant i ett av världens fattigaste – och nyaste. På en skral telefonlinje från Sydsudan har vi talat med en morgonpigg Hilde Frafjord Johnson – om varför de nordiska länderna kan spela viktiga roller i fredsförhandlingar, och om utmaningarna detta nya land möter – landet som skiljde sig före skilsmässopappren var i ordning.

I en musikvideo som har cirkulerat på nätet sjunger Ylvis om ”Jan Egeland, the United Nations Superhero Man”. Lägger man till bokstäverna ”wo”, är det en titel som kunde  passa ganska bra in på dig också, med din breda internationella erfarenhet. Hur började historien?

Videon är rolig, men jag har kanske lite lägre testosteronnivå så jag identifierar mig nog inte helt med den. Det sagt, så hade jag kanske en lite annorlunda uppväxt. Mina första år tillbringade jag i Tanzania, och min identitet är nog lika mycket internationell som nationell. Det var mest en tillfällighet som gjorde att jag deltog i den norska politiken – det har alltid varit det internationella som varit min drivkraft. Det är den röda tråden för mig, och frågan var mer inom vilken arena jag bäst skulle kunna utnyttja mitt engagemang.

Hur mycket av denna bakgrund har kommit till nytta under din nya anställning i Sydsudan, och vad måste man ”lära sig på nytt” i en så ung nation?

Jag känner att jag haft nytta av hela min bakgrund. Det har varit en väldigt stor fördel att ha arbetat för regeringen, att veta vilka institutioner som driver vad, och vilka människor i beslutsprocessen som behövs för att ett land skall fungera. Det här är ett stort management-jobb, där jag har ansvar för upp till 10 000 anställda, och min ledarerfarenhet från Norge och UNICEF har därför varit en bra grund. Inom fredsbevaring ligerr däremot en stor del av fokus på de interna processerna inom FN:s högkvarter i New York, om vilka jag inte hade så stor kännedom, så jag har rekryterat människor med de kunskaperna. Det gäller att sammanställa team som kan komplettera dig – då lär man ju sig också hela tiden vartefter man arbetar tillsammans.

Som norsk minister var du central för fredsprocessen i Sudan. Hur kan små nationer som de nordiska länderna bidra till stora och komplexa internationella konflikter?

Norge har lång erfarenhet av fördelen av att ses som ett land som inte anses ha några strategiska intressen. Då man är ett litet land är det också en kortare väg från medarbetare och aktiva utövare till beslutstagare och politiker. Då vi i Norge jobbat med Sudan, var det viktigt att vägen från dem som bistod, till mig, var kort. I en fredsprocess har man inte råd att gå tjugo rundor före besluten fattas. I ett litet land går allt mycket smidigare.

Än mer utslagsgivande är det att man använder sig av den kompetens som norska bistånds- och hjälporganisationer och –aktörer har byggt upp över en lång tid. I Sudan var det Kyrkans Nödhjälp och Norsk Folkhjälp som bådadera hade ett extremt gott nätverk och kände de centrala ledarna på bägge sidor. Det, samt att åtnjuta den enes, eller båda parters förtroende, är väldigt viktigt. Alla fredsprocesser börjar med förtroende.

Vad anser du vara Sydsudans största utmaningar?

Först vill jag peka på en väldigt viktig dimension: Sydsudan har mistat 12-14 månader i stats- och nationsbyggnadsarbetet på grund av konflikterna och problemen med Khartoum. De båda parterna tog så att säga ut skilsmässan före själva skilsmässopappren var i ordning, och den största utmaningen är därmed att Sydsudan inte egentligen har kommit igång med att bygga upp landet. Då oljekranarna öppnas, och de kan trycka på ”restart” –knappen, är det tre huvudpunkter jag vill framhäva som blir de svåraste och viktigaste framöver – bortsett från konflikten med Khartoum.

Den första är säkerhetsutmaningen som är knuten till landets enhetlighet. Sydsudan har en stor etnisk mångfald och alltför många erfarenheter av inbördeskrig. Det har varit inbördeskrig från och till under närmare 50 års tid. Som en del av dessa krig trappades de etniska motsättningarna upp – och detta arv märks än idag. Därför är en av de största utmaningarna att sörja för att den Sydsudanesiska identiteten blir viktigare än den etniska tillhörigheten.

Den andra utmaningen är förvaltningen av oljeintäkterna. Vi vet att de kan komma att bli både en välsignelse och förbannelse. Sydsudan fick oljeinkomster före de ens hade ett finansdepartement eller en centralbank, och landet hade inte en trygg kommersiell bank eller ett finanssystem. Det är klart att korruptionen då kan blomstra. Att bygga upp ett system för kontroll av resurser och korruptionsbekämpning är avgörande.

Den tredje utmaningen är att folk måste få uppleva att fred och självständighet faktiskt utgör en fördel. Hälsa, skolor, tjänster och vägar kräver stora investeringar för att landet kan utvecklas. Om människor inte med egna ögon ser att det sker förbättringar blir besvikelsen källa till instabilitet. Därför är utvecklings- och biståndsinsatser också viktiga för landets framtid – det är fredsbyggande i praktiken.

Den 24 oktober firar vi FN-dagen! #HappyBirthdayUN

Annons
Annons
Annons