FN och mänskliga rättigheter - en översikt

FN och mänskliga rättigheter: -50-årsjubiléet för den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948-1998

I mänsklighetens historia kan man inte undgå att lägga märke till folks och individers kamp mot orättvisor, utnyttjande och förakt. Erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, först på nationell och sedan på internationell nivå, är ett av de viktigaste resultaten av denna kamp.

Ända sedan andra världskriget tog slut har det varit en huvudangelägenhet för det internationella samfundet att främja respekten för och efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna över hela världen.

FN har gjort en stor insats för att främja och skydda mänskliga rättigheter, och den norm organisationen har antagit är unik. Den utmaning som nationernas familj nu står inför är den fullständiga, universella och genomgripande implementeringen av denna standard, som framgår i dokument med olika grad av juridisk förpliktelse.

Vad är mänskliga rättigheter?

Mänskliga rättigheter kan generellt definieras som de rättigheter som är tätt förbundna med vår natur, och som mänskliga varelser kan vi inte leva utan dem. Det är principer som har rötter i de äldsta värderingar och religioner i vårt kulturarv och som ingår i de mest framstående filosofiska och politiska doktrinerna i världen.

De mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna tillåter oss att fullt ut utveckla och använda våra mänskliga kvaliteter, vår intelligens, våra talanger och vårt samvete, och att tillfredsställa våra andliga och övriga behov. Dessa rättigheter och friheter följer med mänsklighetens allt större krav på en tillvaro, där varje människas värdighet och värde blir respekterat och skyddat.

Förtryck av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är inte bara en personlig tragedi för den enskilde. Det skapar också grogrund för social och politisk oro, som i sin tur leder till våld och konflikter inom och mellan samhällen och nationer.

Den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Nyligen har världen sett exempel på en upptrappning av omfattande och systematiska brott mot mänskliga rättigheter, däribland godtyckliga arresteringar, tortyr, avrättningar och folkmord mot oskyldiga befolkningsgrupper över hela världen. Det internationella samfundet har reagerat kraftigt för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna och ställa dem som bryter mot dessa rättigheter inför domstol och straffa dem.

 

Det internationella systemet

Förenta Nationernas stadga undertecknades 1945. I den fastställs vilka rättigheter och förpliktelser FN:s nuvarande 185 medlemsstater har. Stadgan hänvisar flera gånger till de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Det finns olika rättigheter, en del handlar om medborgerliga och politiska, andra om sociala och ekonomiska, till exempel rätten till utbildning, bostad och mat.

I inledningen av FN-stadgan förklarar Förenta Nationernas folk att de är beslutna: "att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer."

I överenskommelse med detta fastslår stadgans artikel 1, moment 3, att ett av FN:s ändamål är: "att åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktning för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion".

Av stadgan framgår det att främjandet och uppmuntrandet av respekten för mänskliga rättigheter ska komma alla människor tillgodo, det vill säga, de mänskliga rättigheterna är universella. Detta bekräftas i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Ett annat utmärkande drag i FN-stadgans skrivning om mänskliga rättigheter är vikten som läggs vid jämlikhet, eller icke-diskriminering, uttryckt i orden "utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion".

Allt för länge var mänskliga rättigheter något som bara gällde privilegierade människor. Rättigheter var något exklusivt. De flesta kvinnor, människor med mörk hudfärg, icke-kristna eller människor med utländsk härkomst var utestängda från eller berövade möjligheten att åtnjuta de flesta av rättigheterna.

Slutligen beskriver FN-stadgan mänskliga rättigheter som en del av det internationella samarbetet. Detta antyder att nationella gränser inte kan upphäva tillämpningen av mänskliga rättigheter utan att dessa värderingar är gränsöverskridande.

Markeringen av det internationella samarbetet antyder också att mänskliga rättigheter är en legitim internationell angelägenhet och att det internationella samfundet har rätt att protestera när och varhelst mänskliga rättigheter hotas. Inte minst innebär det internationella samarbetet en förpliktelse för medlemsstaterna att uppfylla de åtaganden de gjort genom att ansluta sig till FN-stadgan och andra relevanta internationella överenskommelser.

FN-stadgan definierar inte närmare vad begreppet mänskliga rättigheter innebär. De som utformade stadgan överlät denna uppgift till den nya organisationen. Den första åtgärden blev att formulera en internationell förklaring, eller deklaration, om mänskliga rättigheter.
 

Mänskliga rättigheters betydelse

Den 10 december 1948 antogs den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som en gemensam riktlinje för alla folk och nationer. Respekten för mänskliga rättigheter och människors inneboende värde "är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen", står det i förklaringen.

Detta var utan tvivel en historisk händelse och en av FN:s viktigaste insatser. De mänskliga rättigheterna blev en del av mänsklighetens gemensamma arv.

När den allmänna förklaringen antagits av FN:s generalförsamling koncentrerades arbetet på att utforma två internationella konventioner om mänskliga rättigheter, den ena om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, den andra om medborgerliga och politiska rättigheter. Därmed skulle rättigheterna i förklaringen bli juridiskt bindande för de stater som ratificerade konventionerna. Konventionerna antogs av FN:s generalförsamling 1966.

Förklaringen, de två konventionerna och två frivilliga protokoll utgör tillsammans det internationella regelverket för mänskliga rättigheter. På engelska kallas det "The International Bill of Human Rights".

Den allmänna förklaringen är en norm, inte en lag. Emellertid har många fördrag, konventioner och traktat som innehåller huvuddelarna i förklaringen från 1948 undertecknats och trätt i kraft efter att flertalet länder har ratificerat dem.

Det som avgör en konventions betydelse är hur många länder som ratificerar den. De länder som ratificerar en konvention förpliktar sig att följa den. I en del konventioner finns det också inskrivet att FN har rätt att kontrollera om regeringarna följer konventionerna och skyddar medborgarnas rättigheter och grundläggande friheter i enlighet med vad som står i konventionerna.

 

FN:s engagemang

Efter ett halvt sekel är den allmänna förklaringen fortfarande den grundläggande internationella riktlinjen för människors rättigheter och friheter. Artiklarna i deklarationen har fått stor moralisk betydelse och har i hög grad varit grunden för FN:s konkreta insatser för mänskliga rättigheter.

Artiklarna har också inspirerat till eller använts i många internationella konventioner, bl.a. FN:s barnkonvention som trädde i kraft 1990. Vidare har förklaringen påverkat staters grundlagar, övrig lagstiftning och i några fall utgången av rättsliga processer.

På FN:s internationella konferens om mänskliga rättigheter 1968, 20 år efter den allmänna förklaringens antagande, fanns det en bred enighet om att förklaringen "utgör en förpliktelse för medlemmarna av det internationella samfundet". På en ny världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien i juni 1993 antogs en deklaration och ett handlingsprogram i vilket det bekräftades att det är det internationella samfundets uppgift att skydda rättigheterna.

Wien-deklarationen och handlingsprogrammet tar också upp massiva kränkningar av mänskliga rättigheter, särskilt folkmord, etnisk rensning och systematiska våldtäkter, vidare självbestämmande, eftersom det för första gången talas om "en regering som representerar hela befolkningen i ett territorium utan inskränkningar av något slag", nuvarande och framtida generationers behov av en god miljö, särskilt sårbara gruppers situation som gästarbetares, flyktingars och handikappades samt kvinnors och flickors mänskliga rättigheter, där konferensen kräver att kvinnors rättigheter sätts i fokus för FN:s arbete för att skydda mänskliga rättigheter.

Slutligen fastslår deklarationen och handlingsprogrammet att FN-systemets organisationer och underorgan, regionala organisationer, finansieringsinstitutioner och utvecklingsorgan skall ha en större roll när det gäller att främja och skydda de mänskliga rättigheterna.
 

Det mest värdefulla

I några av FN:s konventioner finns det inskrivet att enskilda personer kan klaga över kränkningar av mänskliga rättigheter. Förutsättningen är att berörd regering har ratificerat den aktuella konventionen. Detta är något nytt i folkrätten.

Det är framför allt FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som tar hand om denna typ av klagomål. Men även andra organ behandlar klagomål inom olika specialområden, bland dem kommittén mot tortyr som började arbeta 1988. Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter finns i FN-huset i Genève. Klagomål mot kränkningar av mänskliga rättigheter kan sändas till detta kontor som ombesörjer att klagomålen blir behandlade av berörd kommitté.

Det bör understrykas att den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna inte faller inom FN:s mandat, utan inom Europarådets, som har upprättat den europeiska kommissionen och domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Också den europeiska konventionen ger enskilda möjlighet till klagomål mot kränkningar av mänskliga rättigheter.
 

Firandet av 50-årsdagen

Den 10 december 1998 fyller den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 50 år. Kampen för att minska orättvisorna pågår varje dag, världen över. Naturligtvis har de många FN-förklaringar och -konventioner och andra internationella avtal som upprättats under de gångna 50 åren bidragit till stora framsteg. Men mycket återstår att göra.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor är födda fria och lika när det gäller värdighet och rättigheter. Människor ska inte diskrimineras på grund av nationalitet, etnisk bakgrund, religion, ras, kön, politisk uppfattning eller ekonomisk ställning.

Några av de rättigheter som förklaringen omfattar är: rätten till liv, tanke-, åsikts-, religions- och yttrandefrihet, frihet från slaveri, frihet från tortyr, rätten till likhet inför lagen, frihet från godtyckliga arresteringar och rätten till rättvis rättegång, rätten till undervisning, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, inbegripet god hälsa, tillräckligt med mat och rätten till arbete och till att bilda och ansluta sig till fackföreningar.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna erkänner att varje individ är unik och samtidigt en spegelbild av det bästa och finaste hos mänskligheten. Det är sant att liknande tankegångar har framförts tidigare, men den allmänna förklaringen går längre och omfattar idén om mänsklig värdighet, om att människor är fria och har samma rättigheter och möjligheter. Den säkerställer också de materiella förutsättningarna för ett värdigt liv.

Förklaringen understryker betydelsen av tolerans, t.ex. för andras religion och åsikter. Den tillerkänner alla människor deras rätt att delta i samhällslivet och påverka samhällets utveckling. Den tar också upp solidaritetsbegreppet som beskrivs bäst i artikel 28: "Envar har rätt till en social och internationell ordning, i vilken de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, till fullo kunna förverkligas."

Människor kräver nu att få komma i åtnjutande av dessa rättigheter och friheter. För att detta ska kunna ske måste vi alla hjälpa till att sprida budskapet om tolerans, ickevåld, fred och rättvisa. Vi ska tillsammans, till nytta för mänskligheten, få de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna att fungera i praktiken. De mänskliga rättigheterna ska stärkas, efterlevas och, där så behövs, återupplivas så att människors kapacitet kan tas tillvara på bästa sätt.

För att mänskliga rättigheter ska kunna skyddas på ett effektivt sätt krävs det bra information. Människor måste få veta vilka deras rättigheter är och när dessa blir kränkta. De måste ha möjlighet att rapportera om kränkningar via juridiska instanser i sitt eget land, regionala organ, icke-statliga organisationer eller FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Hur starkt skyddet blir beror på om regeringar och människor uppfyller sina förpliktelser att respektera mänskliga rättigheter.