Internationella brottmålsdomstolen (ICC)

Bakgrund
Tanken på en internationell brottmålsdomstol har funnits länge i FN. Redan i resolution 260 från den 9 december 1948 uppmanade generalförsamlingen FN:s kommission för internationell rätt (ILC) att undersöka huruvida det är önskvärt och möjligt att upprätta ett internationellt juridiskt organ för att åtala personer för folkmord och brott mot mänskligheten. ILC slog fast att en internationell brottmålsdomstol som kunde åtala personer för folkmord eller andra liknande allvarliga brott både var önskvärd och möjlig att upprätta. Generalförsamlingen utsåg en kommitté som skulle förbereda ett förslag till hur man skulle upprätta en sådan domstol. Kommittén förberedde ett förslag till en stadga 1951 och ännu ett granskat förslag 1953. Men generalförsamlingen beslöt att skjuta upp beaktandet av förslaget i väntan på ett beslut om hur man skulle definiera aggression.

På begäran av Trinidad och Tobago bad generalförsamlingen i december 1989 ILC att återuppta arbetet med en internationell brottmålsdomstol. Kort därefter slutförde ILC sitt arbete med att utforma ett förslag till internationella domstolens stadga och överlämnade det till generalförsamlingen 1994. Generalförsamlingen utsåg en ad hoc-kommitté som fick i uppgift att granska frågor som kunde uppstå kring förslaget. När generalförsamlingen hade granskat kommitténs rapport upprättades en förberedande kommission för upprättandet av en internationell brottmålsdomstol. Kommissionen skulle förbereda ett mer omfattande förslag till stadgan som skulle presenteras på en konferens. I april 1998 blev utkastet färdigt.

Under en konferens i Rom i juni ­ juli 1998 lade man sista handen vid utkastet och antog en konvention för att upprätta en internationell brottmålsdomstol. Fördraget trädde i kraft den 1 juli 2002, 60 dagar efter det att mer än de nödvändiga 60 staterna hade ratificerat det. Romfördraget hade undertecknats av 139 länder och ratificerats av 77 länder den 5 augusti 2002. 

Uppbyggnad
Internationella brottmålsdomstolen består av 18 internationella domare. Dessa väljs för nio år i taget av domstolens generalförsamling som består av representanter från alla stater som ratificerat domstolens stadga. Det finns också ett antal åklagare och utredare knutna till domstolen.

Internationella brottmålsdomstolen har etablerats som ett oberoende organ och kan agera vid brott inom dess jurisdiktion utan att ha något särskilt mandat från FN:s säkerhetsråd.

Internationella brottmålsdomstolens mandat
Internationella brottmålsdomstolens mandat är noggrant beskrivet i Romfördraget. Brottmålsdomstolen kan åtala individer för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Länder som ratificerat Romfördraget förbinder sig att själva åtala personer som anklagats för de aktuella brotten, eller att överlämna dem till domstolen. Domstolen ingriper alltså endast när nationella domstolar inte kan eller inte vill utreda brotten på egen hand. Det kan också vara så att den regering som har makten är ovillig att väcka åtal mot sina egna medborgare, särskilt om de är högt uppsatta.

Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion gäller endast för brott begångna efter det att Romfördraget trädde ikraft den 1 juli 2002. Domstolen kan inte åtala personer som är anklagade för att ha begått sådana brott tidigare.

Efter konflikterna i Rwanda och f.d. Jugoslavien upprättade FN:s säkerhetsråd internationella tribunaler för att ställa individuella förövare inför rätta. Dessa tribunaler etablerades efter det att brotten begåtts och är bundna av mandat som är specifika vad det gäller tid och plats. En permanent domstol som har mandat att åtala individer för världens mest allvarliga brott, grymheter och massmord är mycket mer kraftfull och effektiv. Den kan agera snabbt och eventuellt begränsa våldets omfattning och varaktighet. Det faktum att den finns har dessutom en avskräckande verkan.

Den internationella domstolen (ICJ) i Haag tar enbart upp rättsfall mellan stater, inte individer. Utan en internationell brottmålsdomstol som kan åtala även individer går de som är skyldiga till folkmord och oerhörda kränkningar av mänskliga rättigheter ostraffade. De senaste 50 åren har det funnits många exempel på brott mot mänskligheten och krigsbrott som ingen har åtalats för.

När kan Internationella brottmålsdomstolen ingripa?
När en stat ratificerar domstolens stadga, accepterar den domstolens jurisdiktion för de brott som nämns i stadgan. För att domstolen skall kunna agera måste antingen en av de stater som ratificerat stadgan överlämna ett ärende till åklagaren, säkerhetsrådet överlämna ett ärende till åklagaren eller åklagaren själv ta initiativ till en förundersökning.

Domstolen kan utöva sin jurisdiktion i följande situationer:

Dessa villkor gäller dock inte om säkerhetsrådet hänskjuter ett ärende till åklagaren i enlighet med kapitel VII i FN-stadgan.

Nationella domstolar och Internationella brottmålsdomstolen
Internationella brottmålsdomstolen kan endast ingripa när en nationell domstol inte kan eller inte vill göra det själv. Internationella brottmålsdomstolens mandat ersätter alltså inte nationella domstolars bestämmanderätt. Men det kan finnas situationer då en stats juridiska system kollapsar eller inte fungerar. Likaså kan det både finnas regeringar som ser genom fingrarna eller själva deltar i grymheter, och tjänstemän som är ovilliga att åtala en person med stora maktbefogenheter.

Vem betalar för Internationella brottmålsdomstolen?
Internationella brottmålsdomstolen är inte en del av FN, utan en självständig internationell organisation.

Enligt Romfördraget skall domstolen finansieras av fastställda bidrag från de stater som ratificerar stadgan, samt genom frivilliga bidrag från regeringar, internationella organisationer, individer m.fl. Om utgifterna gäller ärenden som har överlämnats till domstolen av säkerhetsrådet, kan FN i speciella fall bidra med pengar, om generalförsamlingen godkänner det.

Var finns Internationella brottmålsdomstolen?
Internationella brottmålsdomstolen har sitt säte i Haag i Nederländerna.

Länkar
För mer information på engelska: 

www.icc-cpi.int

www.un.org/law/icc/index.html

www.un.org/law/icc/statute/romefra.htm

www.un.org/law/icc/general/public.htm

www.un.org/law/

www.unhchr.ch